Rustade med stövlar, överdragsbyxor och arbetshandskar gav vi oss iväg. En påse med begagnade spikar, vissa rostiga andra krokiga, hammare och såg. Tänk att en gnutta energi kan räcka så länge när man har kul!
Vi började med att rensa upp bland gamla brädor som blivit liggande i skogen sedan i fjol. Vissa brädor som låg gömda under grenar och löv var väl inte i bästa skick, men det funkar. Vi, Lukas och jag upptäckte hur otroligt vackert det var runtomkring. Vi röjde undan gamla kvistar och sågade rent granar och tallar från fula torra grenar. Det blev som en liten vacker park där i gläntan. Utifrån skogen ser man ingenting, allt ligger väl undangömt och de små vattensamlingarna, den stora plana stenen beklädd med mossa, i perfekt lutning är som skapt för en avkopplande stund. Jag kan tänka mig en dag när solens varma strålar letar sig ner genom grenverket. Tänk att få ligga på en filt och njuta av fågelsång och den ljumma vinden får de gröna löven att dansa. Nåväl det blir en annan gång. För idag blåser det kraftiga vindar och vi trotsar både vinden och regnet med glädje. Glada och nöjda inser vi att det börjar bli för mörkt för att kunna fortsätta. Med barr i håret och kåda på de svarta händerna packar vi ihop våra saker och sopar rent golvet. Närapå en hel vägg fick vi till.
Efter tre timmars spikande och hamrande (vilket vi inte hade en aning om!) klättrar vi ner från kojan. -Du Lukas, vi måste fixa till den här stegen så att den även passar för nittioåringar! För jag vill aldrig sluta med att bygga kojor och klättra i träd! Nu är jag ju inte ens halvvägs till nittio men ändå. Det är ju såå kul!! :-)
Sov sött!
Kram Jeanette ♡
Jag ska försöka få till en bild lite senare.
SvaraRadera