Lyckliga stunder och destruktiva tankar...

Livet är ingen dans på rosor.
Jo det är klart, ibland njuter man av den ljuvliga doften och ibland sticker man sig på de vassa taggarna! 
Ibland går vi människor igenom mörka och jobbiga tider. Det känns som om eländet aldrig ska ta slut och som man har en tung blöt gammal yllefilt över sig. Den tynger ner min kropp, försvagad av hopplösheten och gör luften syrefattig och tung att andas.
Hur många gånger har jag inte velat ge upp, ge efter för de där svarta skrämmande tankarna som attackerat mitt sinne?
Du kan inte hindra fågeln att flyga över ditt huvud,  men du kan hindra den från att bygga bo!  Snabbt som blixten viftar jag bort tanken som vill tränga sig på. Mörka, destruktiva tankar som bara talar om omöjlighet och nattsvart hopplöshet.
Jag är så tacksam över min uppväxt. Att jag fick växa upp i en familj med en levande relation tillsammans med Jesus. Alla dessa stunder som jag satt ensam på mitt rum, uppkrupen i sängen med täcket och knäna under hakan. Ensam men aldrig övergiven. Jag fann råd och tröst i en gammal bok med ett språk från 1917. Det var inte alltid så lätt att förstå orden, men jag fick en känsla av Guds närvaro och hans innerliga kärlek och omsorg om mig. De bibelord jag läste då hjälper mig än idag! 
I de där svåraste stunderna när jag önskade att allt var över, hörde jag i mitt inre:
- Jeanette, det finns hopp för din framtid!
-Jag ska aldrig lämna dig eller överge dig!
-Tro bara, lita på mig.

De fanns där, de tröstande orden, fyllda med hopp om en ljusare framtid. Och tänk de mörka dagarna ljusnade, natt blev till dag.
Solen når mig inte alltid med sina strålar, men så skingras molnen och det ljusnar igen!
Jag ville bara uppmuntra både dig och mig själv och påminna oss om att livet rullar på. Förändringar kommer och det går lite upp och ner. Men kom ihåg det är alltid för tidigt att ge upp! Håll ut, tappa inte modet!
Idag doftar rosorna underbart och jag njuter av att få leva! 

Var rädd om dig och höj blicken, se till att du inte missar när solstrålen letar sig fram till dig ! 

Kram på dig!
/Jeanette

Stötta mig!

Så fick den äntligen det stöd den så länge behövt! Förra sommaren tog jag ett litet skott från min mamma. Jag vakade så noga över den så den inte skulle torka ut och inte kunna bilda egna rötter. Jag eller kanske den klarade det! Med utvecklat rotsystem planterade jag den ömt och försiktigt för att inte skada de nya tunna rötterna. Det gick bra och växten frodades. Den fick sin del av vatten och ljus vecka efter vecka. Men inte så mycket mer. Idag fick jag syn på den, även om jag sett den stå i mitt köksfönster varje dag. Idag fångade den min fulla uppmärksamhet. Då såg jag att den behövde mig, för att stötta den. Den hade växt och frodats precis som jag hoppades och det gjorde mig glad. Men jag hade inte sett att den behövde lite extra hjälp för att kunna växa vidare. Jag virade snöre och ståltråd till ett hjärta, för jag är faktiskt förtjust i den här växten. Nu har den bättre förutsättningar att växa vidare i mitt köksfönster. Tanken slog mig att vi människor är som den här växten. Vi är unga och bildar egna rötter för att kunna växa upp till egna individer. Vi växer och frodas och blir förhoppningsvis ompysslade under de första åren av våra liv. Men vi behöver stöd hela livet för att kunna växa och utvecklas till det vi var menade att bli. Jag är så glad att jag har fina vänner runt omkring mig som finns där för att stötta och uppmuntra. Jag önskar att jag kunde bli bättre på att ge människor i min omgivning min fulla uppmärksamhet, så att jag ser deras behov och kan vara ett rätt stöd för dem.

Var rädd om varandra!
Kram Jeanette