Stötta mig!

Så fick den äntligen det stöd den så länge behövt! Förra sommaren tog jag ett litet skott från min mamma. Jag vakade så noga över den så den inte skulle torka ut och inte kunna bilda egna rötter. Jag eller kanske den klarade det! Med utvecklat rotsystem planterade jag den ömt och försiktigt för att inte skada de nya tunna rötterna. Det gick bra och växten frodades. Den fick sin del av vatten och ljus vecka efter vecka. Men inte så mycket mer. Idag fick jag syn på den, även om jag sett den stå i mitt köksfönster varje dag. Idag fångade den min fulla uppmärksamhet. Då såg jag att den behövde mig, för att stötta den. Den hade växt och frodats precis som jag hoppades och det gjorde mig glad. Men jag hade inte sett att den behövde lite extra hjälp för att kunna växa vidare. Jag virade snöre och ståltråd till ett hjärta, för jag är faktiskt förtjust i den här växten. Nu har den bättre förutsättningar att växa vidare i mitt köksfönster. Tanken slog mig att vi människor är som den här växten. Vi är unga och bildar egna rötter för att kunna växa upp till egna individer. Vi växer och frodas och blir förhoppningsvis ompysslade under de första åren av våra liv. Men vi behöver stöd hela livet för att kunna växa och utvecklas till det vi var menade att bli. Jag är så glad att jag har fina vänner runt omkring mig som finns där för att stötta och uppmuntra. Jag önskar att jag kunde bli bättre på att ge människor i min omgivning min fulla uppmärksamhet, så att jag ser deras behov och kan vara ett rätt stöd för dem.

Var rädd om varandra!
Kram Jeanette